they don't like you just face it

du förstår när du blir äldre. men oj så fel de hade. känner mig lika ovis och vilse som jag gjorde i mellanstadiet. Lustigt det där. Visst har det hänt mycket under åren och jag är ju helt klart en annan människa, men innerst inne spirar samma gamla tankar och drömmer om samma saker. får åldersnnoja bara jag tänker på det. usch och fy. ska göra min jävla urklippsbok som jag så nöjt kom på idéen om för två år sedan. varför står jag bara och stampar. hoppas på jobb i norge så att jag kan ta mig till centralamerika och uppleva något nytt. men det är nu. jag hoppas i alla fall att mitt liv ser lite ljusare ut till nästa jul. och att jag blivit lite visare. kanske det som är mitt problem. att jag förlitar mig på att tiden ska lösa alla problem och visa vägen till det bra.

Hur säger man till någon att man inte längre vill vara dess vän? att man vill klippa banden och resa långt långt bort utan den. det borde vara enkelt, varför är det så svårt. vill bara säga det men orden kommer inte fram. de slingrar sig och går senvägar. jag vill ju bara säga, jag vill inte mer. orkar inte. jag tycker inte om dig längre. du är som ett virus. gå. jag h-a-t-a-r dig.

bajs

jag börjar tro att jag har borderline, eller lider av något annat. ena sekunden svävar jag bland molnen andra ligger jag ihopkurad och gråter okontrollerat. friskt skulle jag inte kalla det i alla fall. medicinen blir alltid kräng. i alla dess former. kan inte sluta trycka i mig mat, godis, chips, kakor, glass. särsklit glass. gravid? kanske, kanske inte.

snart är det april. vinterångesten är som bortblåst och ljusa tider närmar sig. väääldigt ljusa tider! det går bra nu, väldigt bra nu.

tiden rullar på som vanligt och jag vill bara skrika stopp. jag har ett halvår framför mig som är fullspäckat med roligheter. jag kan inte fatta att jag redan är här, tiden jag väntat på i hela mitt liv. ett halvår kvar tills livet startar på riktigt. oh vad jag ska ha mitt bästa år 2011. tjugohundratio hade höga förväntningar på sig och blev både det bästa och sämsta. 2011 ska vara stabilt. jag har slutat bita på mina fucking naglar, nu jävlar kan jag klara vad som helst. erövra världen. kalla det hybris, men i will do it. kanske inte bokstavligt men ni fattar. eller jag fattar, för det är ändå ingen som kommer läsa dessa ord mer än jag. tjugohundraelva kommer awesome, jag använder till och med mitt äckligaste ord för att få er (mig) att förstå. shit. fan vad det kommer bli galet. nu blev jag pepp. ohhh yeeah. time of my life. peeaaacee

galet att det redan är först advent! julen är sååå välkommen, längtar efter att kränga lussebullar, pepparkakor, glögg, julmust och varm choklad. sen är allt så fint ute. allt är vitt av snön och upplyst av lyktor och färgglada ljusslingor. jag älskar julstämningen. det kommer dock inte bli samma sak i år. två saknas och det känns. en splittrad familj visar sig aldrig så tydligt som på julafton, även om de två mindre har ändå fört de kvarstående lite närmre. inget ont som inte för något gott med sig, eller hur det nu var?

ska fira en av mina äldsta vänner ikväll. vi har i princip känt varandra sedan födseln, och nu är vi båda arton. tiden går fort när man har roligt, som de säger. kollade nya harry potter igår, trots att jag inte läst böckerna var den bra. mycket bra. älskar bio, att fly in i en fantasivärld. ser fram emot ikväll något oerhört, ska nog börja göra mig i ordning redan nu. det är mycket som ska fixas och om bara fyra timmar ska jag infinna mig på fördrink. tro mig, fyra timmar är lite. det var ju längesedan jag var ute nu! eller två veckor, men det känns som en evighet. ha det så kult ikväll

igår skämde jag ut mig som fa-an. jag ska aldrig dricka igen, aldrig gå på nation, aldrig visa mig ute, aldrig, aldrig, aldrig igen. ingen bakis-ångest här inte, detta är sanningen. jag lovar, lovar, lovar. åtminstone tills jag kan skratta åt gårdagen. för det kommer jag att göra. det är det som är mitt problem, jag skämtar om allt.

This is a song for anyone with a heart
This is a song for anyone who can't get out of bed
I'll do anything to be happy
Oh cause blue skies are coming but I know that it's hard
Cause it's time to leave those feelings behind
Oh cause blue skies are coming but I know that it's hard
I don't think that it's the end
But blue skies are coming
Oh well blue skies are coming
But I know that it's hard

igår var jag på artonårsfest - ingen succé precis, som vanligt tog vi temat seriöst och klädde ut oss ordentligt. det gjorde ingen annan. musiken dog. samma vanliga jävla människor. trist. så istället blev det deeptalk x3. men det var givande. tur att man har sina tjejer. fan vad jag älskar oss. vi kan alltid ha kul. en som var villig att byta sin bror för att se ut som mig. tack antar jag? en jävligt snygg tjej också. jag önskar att jag kunde vara en annan, bara för en dag. se allt utifrån. jag har svårt att ta emot komplimanger. jag ser mig alltid som fulast i gänget. även om jag allt oftare får höra motsatsen kan jag inte tro på det. de säger väl det för att det är snälla, eller? jag hatar detta. jag bryr mig egentligen inte om hur andra ser på mig. jag har svårt att låtsas vara någon annan. anpassar mig sällan för andra. men jag önskar mig självinsikt i julklapp. jag vill känna mig bra, vara nöjd med mig själv. för att vara bra och att känna sig bra är två helt skilda saker. bara så ni vet.

jag tror jag har blivit bakis-resistant! (peppar, peppar..) jag kan inte komma ihåg senast jag var bakis alls faktiskt! men jag klagar VERKLIGEN inte! underbart att vakna utan att må illa och ha huvudvärk. love it. och tur är nog det annars hade jag väl legat som en klubbad säl idag med tanke på veckans festande. fredag var det krischan och igår östgöta, galet mycket folk båda kvällarna. nu ska jag äta frukost, och äta något gott.

nu är jag vuxen. känner mig inte annorlunda, ironiskt nog blev jag nekad att komma in på en bar!! haha första gången jag verkligen FÅR gå ut, så kan jag inte. trist läge. lovade visst att bara blogga om goda saker, men känns som det blev någon slags förbannelse där för allt har faktiskt gått utför sen den dagen! sad but true. först gick det uppåt, träffade en kille som inte verkade vara ett svin, som jag gillade, var lite osäker på hur jag kände, tills jag inte hade honom längre. klassikern. förstörde allt. vet inte längre om han inte är intresserad eller om han bara känner sig FETT dissad. för det är något jag är bra på. säga fel saker vid fel tillfälle. det bara ploppar ut. ingen behärskning. vill träffa honom, förklara. men trist om han inte känner som jag. kanske är jag naiv. socialt handikappad. kan inte läsa signaler. fan. ovanpå allt har jag en fysiskt skadad mor och en psykiskt skadad bror. båda behövs tas hand om. livet går alltså bra nu. skönt att skriva av sig. kanske är jag inte förhållande tjejen som jag alltid trott. kanske ska hålla mig till engångsgrejer, snabbt, lätt och utan komplikationer. nej jag vet fan inte. inte ett jävla skit. bajs

galet deprimerande blogg detta blivit då. Helt död också. Kanske borde börja om på nytt - reborned? eller så tar vi en paus och väntar på bättre tider? Kanske ska avge ett löfte att bara blogga om bra saker! Det var en god idé! Återkommer i helgen, för innan dess lär det inte stå något annat än plugg på menyn!

Min frånvaro blev längre än väntat. Det bara blev så. Motgångarna har jagat mig men jag orkar inte längre fly undan dem. De är hack i häl, jag känner deras varma andedräkt i nacken. Vågar inte vända mig om, se dem i ögonen. Det är lättare att fortsätta springa, gömma sig, förtränga. Rädslan för att verka svag. Rädslan för att berätta. Dem enda jag litar på finns inte mer. Varför förvann ni när jag behöver er som mest? Dig jag pratade med om allt. När det kändes svårt fanns du där. Lyssnade i timmar utan att döma. Fick mig på bättre tankar. Min klippa. Ett år, tre närmaste mindre. Jag är ensam kvar. Jag förväntas vara över er nu, men saknaden växer för varje timme. Det känns som igår. Sorgen finns kvar. Förväntas prestera, förväntas vara glad, förväntas stötta, en bra vän, en hjälpande hand. Orkar inte, vill inte. Det enda jag vill är att ha er tillbaka. Ni som betydde mest. De enda jag brydde mig om. Kan jag få er tillbaka? Jag gör vad som helst, vad som helst. Kom ihåg det.

Jag känner mig inte hemma i mitt eget hus, rum, med min egna familj som jag bott med i snart 18 år. Det känns som jag fått en ny familj, en sommarfamilj som jag gillar bättre än min egen. En sommarfamilj bestående av mina käraste och närmsta vänner som jag spenderat nästintill varenda dag av mitt sista sommarlov med. Så anpassningsbar man kan vara, helt sjukt. Tur är kanske det, så jag snart kan känna mig hemma igen i mitt riktiga hem, mitt vinterhem.
god natt

hey, nu är jag tillbaka i Svearike men det dröjer ytterligare 2 veckor innan jag är hemma på riktigt, dvs. uppdatera som normalt. Men visst måste man väl få ha sommarlov? Och när jag är tillbaka ska jag ge er den bästa sommarupdate om allt jag hittat på!