they don't like you just face it

Döden kommer så oväntad även när den är som mest väntad. Huvudet fylls av miljoner tankar, omöjliga att hålla isär. En tjock dimma lägger sig över tillvaron och vägrar skingras. Vill säga så mycket men orden flyr och jag får svårt greppa dem. Vill isolera mig. Spola tillbaka tiden och njuta av fina stunder. Minnen. Ett tomrum bildas inombords. Vet inte hur jag ska fylla ut det. Saknaden växer till en grop längst ner i magen. Att jag aldrig kommer att få se dig igen. Overkligt. Minuterna känns som timmar trots att de sveper förbi i hundranittio. Äckliga medlidande blickar. Deras läppar rör sig men ut kommer inget annat än tomma ord. Ni kan inte få mig att må bättre, det kan bara jag själv. Måste bearbeta. Inse. Acceptera. Gå vidare. Men just nu är det för svårt. Alldelles för svårt.

Jag älskar dig, det kommer jag alltid att göra.