they don't like you just face it

Min frånvaro blev längre än väntat. Det bara blev så. Motgångarna har jagat mig men jag orkar inte längre fly undan dem. De är hack i häl, jag känner deras varma andedräkt i nacken. Vågar inte vända mig om, se dem i ögonen. Det är lättare att fortsätta springa, gömma sig, förtränga. Rädslan för att verka svag. Rädslan för att berätta. Dem enda jag litar på finns inte mer. Varför förvann ni när jag behöver er som mest? Dig jag pratade med om allt. När det kändes svårt fanns du där. Lyssnade i timmar utan att döma. Fick mig på bättre tankar. Min klippa. Ett år, tre närmaste mindre. Jag är ensam kvar. Jag förväntas vara över er nu, men saknaden växer för varje timme. Det känns som igår. Sorgen finns kvar. Förväntas prestera, förväntas vara glad, förväntas stötta, en bra vän, en hjälpande hand. Orkar inte, vill inte. Det enda jag vill är att ha er tillbaka. Ni som betydde mest. De enda jag brydde mig om. Kan jag få er tillbaka? Jag gör vad som helst, vad som helst. Kom ihåg det.